Recension - Blu-ray/DVD

Jag ska erkänna att den musik som Ray Charles producerar inte är representerad i mitt CD-ställ. Det har varit OK att lyssna på men inget jag skulle lägga mina pengar på. Och även om jag står fast vid, även efter jag sett filmen, hur jag ska prioritera mina CD-inköp så har min syn på musiken förändrats, till det bättre.

Ray Charles dog den 10:e juni år 2004. Han hade då levt 66 av sina 73 år i mörker efter att vid sju års ålder drabbats av en ögonsjukdom och blivit blind. Han blev uppfostrad av en stark ensam mamma som enda sonen då hans lillebror olyckligt dog framför ögonen på honom. Något som han har svårt att förlåta sig själv för och skuldkänslorna följer honom på livets väg. Detta leder i sin tur till att det hela leder in på en väg fylld av droger, otrohet och andra problem. Men skapandet av musiken upphör aldrig och Ray Charles går bara från klarhet till klarhet med utsålda konserter och sönderspelade list-ettor.

Det man fascineras mest av är inte enbart musiken, att han är blind eller hans förmåga att producera hits. Nej, det är helheten. Ray Charles är ett fenomen som imponerar på alla plan. Hans otroliga proffsighet, beslutsamheten och den järnvilja han besitter gör att man inte kan annat än att imponeras. Som filmen berättar var det hans mamma som lärde honom att stå på egna ben och inte låta någon (inkl honom själv) tycka synd om honom bara för att han var blind. Där många hade gett upp, och klagat på livets orättvisor, tar Ray Charles det istället som en utmaning och använder främst sin hörsel som sin ledsagare genom vardagen.

Jamie Foxx som spelar Ray gör det med bravur. Vi vet redan att han fick en oscar för just den här rollen och att berömma honom ännu mer vore bara som att hälla grädde på mosen. Att just han fick göra rollen är kanske det man reagerar på mest då man tittar bakåt i tiden. Jamie har inte
tillhört eliten bland skådespelarkåren och det är först nu på senare tid som de riktigt stora rollerna börjat trilla in. Det handlar om filmer som Collateral, Ray och snart får vi se honom i filmatiseringen av kultserien Miami Vice.

Kuriosa
Då inget bolag ville gå in och satsa pengar i
"Ray"-projektet filmades det ändå med väldigt lite pengar. När filmen sen var färdig och resultatet visades för diverse bolag gick Universal in med pengar. Mycket p.g.a. att en av de ansvariga var ett Ray Charles-fan som i ungdomens dagar brukade lifta till hans konserter.

Om det är den låga budgeten som lyser igenom eller ett medvetet val står oskrivet men bildkvaliteten gör att det hela ser 70-talsmässigt ut. Det börjar redan med
inledningstexten som man tror är hämtad från ett
Dallas-avsnitt.

Filmen är mästerligt gjord när det gäller att visa Rays liv i form av musik, kvinnor och droger. Det som saknas är tempo och det finns faktiskt stunder i filmen som man gäspar till.
Återblickarna till när Ray är ung är något som väcker en. De är känslomässiga och riktigt välspelade av både den unge Ray och hans mamma. Att sen en hel film går förbi, utan att Ray
får ett enda raseri-utbrott eller en tillstymmelse till uppgivenhet för att han är blind, är en gåta. Han andas optimism och ibland i överkant. Filmen är klart sevärd och
gillar du dessutom den här musiken så är den ett måste.

Mer avsaknad av utbrott finns i Ray's fru som enligt mig har all rätt att både skrika, slå och lämna den otrogna suputen. Filmen vill så otroligt mycket men där topparna skulle kunna finnas syns bara kullar. Och även om den speglar Ray Charles liv på ett ypperligt sätt så önskar man nästan att "hollywood" hade gått in och spetsat det hela lite till, lite mer och lite starkare.


"Music was one of my parts... Like my blood. It was a force already with me when I arrived on the scene. It was a necessity for me - like food or water."

Tack till Universal för recensions-exet!

Daniel Johansson, chefredaktör

Andra recensioner