Recension - Blu-ray/DVD

Det är svårt att tänka sig ett mer nervpressande och känslosvindlande jobb än ambulansförarens; liv räddas och förloras lika enkelt som vi byter tv-kanal med fjärren. Och det speedade helvetet tar kål på den som inte hittar sitt andningshål; Tom vill demolera världen som den har demolerat honom, Marcus hittar frälsning i Jesus medan Frank sliter ut sig själv snabbare än du micrar en kopp kaffe. Hans personliga demon är Rose, en 18-årig astmatisk flicka han förlorade och ser överallt som symbolen för den växande tyngden av skuld som krossar honom. I dottern till en av hans patienter söker han, kanske omedvetet, botgöring och lite värme i omvärldens kompakta kyla.

Scorsese färdas åter igen på gatorna där han lät De Niro uppleva samhällets skuggsida för 24 år sedan i "Taxi Driver". Bättre än "Taxi Driver"? Kanske, kanske inte. Men jag vet att bilderna och musiken skapar en sammansatt atmosfär som få har förmått att skapa förut. En atmosfär av apati, förtvivlan och galenskap som tätnar allt mer desto närmare vi kommer slutet. Rent visuellt så använder Scorsese alla möjliga trick; han speedar upp, saktar ner, vänder ut och in på färgerna och spelar upp filmen baklänges. Bildmässigt är det en av de läckraste filmerna jag någonsin har sett. Det visuella är filmens enorma styrka, med skådespeleriet och manuset står det betydligt sämre till. Nicholas Cage är inte ens nära sin prestation i "Leaving Las Vegas" och Patricia Arquette som ex-junkien Mary är lättglömd. Två ljusglimtar är Tom Sizemore som destruktive Tom och Ving Rhames som den troende Marcus.

När jag skriver den här recensionen snurrar Joy Division, det band som fångar precis den darrigt febriga kampen mot utbrändhet och vansinne som Frank Pierce drar sig genom varje natt. Kvartetten blev trots översvallande hyllningar och banbrytande mästerverk under 70-talets slut inte långlivat. Ian Curtis, bandets sångare, jagades av sina egna demoner och drevs längre och längre ut på vansinnets brant. I början av 1980 förlorade han kampen mot sig själv och tog sitt eget liv. "Bringing out the dead" är mer popmusik än film i den vanliga betydelsen, som i musiken flyter gränserna och surrealistiska sörjor av intryck blandas. Filmens syfte är inte främst att skildra en ambulansförares liv på realistiskt sätt eller uppnå ett belönande slut. I stället försöker den kapsla in människornas tillvaro i Hell´s Kitchen och få oss att känna och uppleva den. Filmen är likt Kubriks "2001" och Darabonts "Nyckeln till Frihet" en upplevelse som formas främst av betraktarens egna sinnen och kan tolkas på otaliga sätt. Dock skrapar den bara på ytan där de två nämnda filmerna penetrerar bröstkorgar och för evigt förändrar din värld en aning.

Henrik Edberg

Andra recensioner