Smokin' Aces

  • Svensk titel: Smokin' Aces
  • Originaltitel: Smokin' Aces
  • Speltid (min): 108
  • Release (Bio): 2007-02-02
  • Tagline: Må bäste torped vinna.

Recension - Bio

Efter en halvtimmes suckande är jag ytterst nära att lämna salongen, vilket är väldigt ovanligt, och glömma att jag överhuvudtaget varit i närheten av denna tramsiga sörja till ursäkt för film. Få saker gör mig nämligen så urbota uttråkad och irriterad som att överösas med ultravåld enbart för den visuella effektens skull, utsättas för horder av karaktärer som lider fullkomlig brist på substans, och förgäves försöka göra mening av en intrig som vill verka smart men i själva verket spretar åt alla håll. Influenserna hämtas ohämmat ifrån: Tarantino, Ritchie, och i viss mån Singer. Resultatet är en pastisch som upplevs både föråldrad och pinsamt långt ifrån sina förebilder vad gäller, inte alltför ovidkommande punkter, som intelligens, originalitet, humor och genuin spänning.


Ben Affleck letar fortfarande efter en bra roll

Las Vegas-showmannen Buddy "Aces" Israel (Jeremy Piven) gör sig mäkta populär hos den lokala maffian. Till slut har han blivit så involverad att han lyckas splittra upp den i två fraktioner, den ena på hans sida, den andra under ledning av bossen Primo Sparazza. Senare skyddad av FBI, som deras informatör i utbyte mot att slippa livstid, är Aces ett hett villebråd för allehanda torpeder, nynazister, utklädda horor och biljardnissar som fått uppdraget att oskadliggöra honom. Märk väl, vid sidan av alla muskler är handlingen lite som minihantlar - ingenting som det lagts någon större vikt vid. Istället härjar en stark närmast pervers lust efter blodbad och en snudd på pubertal fixering vid grovt språk för att snabbt fånga andras uppmärksamhet. Men den stackars publiken, ja den har förstås sett och hört allt förut - bara bättre och mer subtilt.


Platt fall för Joe Carnahans "Smokin' Aces"

Att regissören lyckats locka en mängd kända skådespelare som Ray Liotta, Andy Garcia och Ben Affleck bör man undvika att låta sig förledas av - ty det är skådespelare som sällan varit särskilt mycket att hänga i julgranen i alla fall, aktörer som desperat behöver en hit för att rädda sina dalande karriärer. Samtidigt är det svårt att inte tycka lite synd om Affleck, nära nog allt han medverkar i tenderar att bli smörja, till skillnad från bäste polaren Matt Damon. Någonting säger mig dock att det har med talang att göra. I andra roller syns världsberömde rapparen Common och sångerskan Alicia Keys, båda två spelandes försumbara karaktärer, tråkigt eftersom Common visar prov på närvaro och övertygelse de stunder han är med. Mycket pynt och stjärnor bjuds vi följaktligen på, men granen (d.v.s. berättandet och storyn) ligger därute på gatan och skräpar naket utan barr.

Gustav af Ugglas

Andra recensioner

Kommentarer