Recension - Blu-ray/DVD

Namnet Jerry Bruckheimer är synonymt med kassavältare och stora sommarsuccéer. Tillsammans med numera avlidna Don Simpson låg han bl.a. bakom Snuten i Hollywood, Bad Boys och The Rock. I eget namn har han signerat Con Air, Armageddon, Enemy of the state och nu, denna remake på en riktig kultrulle från 1974 med samma namn. Den blev känd för att ha en biljakt som varade i 40 minuter och det önskade åtminstone jag att den nya filmen hade begåvats med. Trailern till filmen lovade väldigt gott och jag trodde det skulle vara fullt av biljakter som skulle få en gammal klassiker som Bullitt att blekna. Nu är det inte så. Visserligen gör regissören Sena (Kalifornia) ett snyggt och klanderfritt hantverk. Pumpande musik, snabba klipp, snygga, flashiga bilar och ett tajt bildberättande. Och man har inte tråkigt. Men storyn är verkligen tunn och karaktärerna är mest rundningsmärken för bilarna som ska snos.

Cage spelar en biltjuv som dragit sig tillbaka, men hans bror (Ribisi) strular till en deal och snart är Cage tvungen att samla ihop sitt gamla gäng och inom tre dygn sno ihop 50 lyxåk åt en gangster, annars mosas hans bror i en bilkross. Robert Duvall spelar en gammal bilmekaniker och man tänker på en liknande roll han hade mot Tompan Cruise i Days of thunder (även den en Bruckheimer-film). Storyn är alltså tunn som lackmuspapper, men det brukar i och för sig inte ha någon större betydelse i en sådan här film. Däremot är det grejer som klickar. Sena lyckas framkalla känslan av att en massa saker händer på bioduken, fast det inte gör det. Och det blir allt tydligare ju längre filmen lider hur tunn och b-aktig handlingen är. Jag satt och väntade på godiset, dvs biljakter och fick vänta till drygt 90 minuter in i rullen innan det började hända grejer.

Och man blir belönad, för gillar man biljakter, så får man sitt lystmäte i filmens final, även om jag inte tycker att de tar själva filmbiljakten till en ny nivå, som det var snack om. Fortfarande är Steve McQueen-filmen Bullitt (1968) kungen bland biljaktrullar och Gone in 60 seconds huffar och puffar, men känns tyvärr lite kort i rocken och är, när det kommer till kritan, något av en liten besvikelse.

Göran Skoglund

Andra recensioner