Recension - Blu-ray/DVD
Oh-boi, det var bättre förr!
Då och då så städar man i sina skrymslen och hittar gamla vhs-tapes med inspelade barnprogram. Man kikar på dem, och kan inte förstå att det man ser är sant. Ser man tillbaka på alla shower som statliga televisionen har producerats genom årens lopp så kan man konstatera att världen var annorlunda förr. Bättre. Det fanns inga normer för hur ett barnprogram skulle se ut. Jag tänker på mumindalenjulkalendern från 1973, med Börje Alstedt. Där kunde allt hända, och det gjorde det. I ett avsnitt så blåste han iväg och flyger i luften i hundra år. Och den där andra muminserien med Gösta Ekman där de tar av sig skallarna, hur trippad var inte den? Men kronan på moset är väl ändå ”Vilse i pannkakan”, kanske så far out som SVT någonsin har varit och kommer att vara.
”Vilse i pannkakan” är ett koncept som aldrig ens hade kunnat tas upp på ett styrelsemöte av idag, folk hade tagit det som ett fett skämt. Världen har blivit för sofistikerad för en dockshow där man ser händerna som håller i dockorna, och som dessutom handlar om en pojke som av sina föräldrar tvingas äta upp en jättelik pannkaka (som egentligen är ett litet samhälle). Faktiskt så väckte serien starka reaktioner 1975 då den först visades på tv. Det ansågs vara alltför flummigt och omoraliskt, och har i efterhand beskyllts för att ha förstört en hel generation. Även fast jag är lite för ung för att kunna yttra mig, då jag inte var där och upplevde fuzzen, så kan man tycka att allt ståhej var ganska så onödigt. I dag så framstår åtminstone ”Vilse i pannkakan” i all sin genialiska surrealism överlägset alla hjärtlösa Disneyfilmer eller de tusentals massproducerade Cartoon-Network-program som barnen dagligen konsumerar som om det vore McDonaldsburgare.
Jag älskar ”Vilse i pannkakan” för allt det är, och allt det inte är. Jag älskar alla fantastiska karaktärer och ögonblick som avlöser varandra. Jag älskar Trashanken, och hur han speglar sig i sin sjö för att se hur roligt trasig han är. Jag älskar Storpotäten, som är ondska och imperialism potatisifierad. Och jag älskar Galileo Galilei, ett skelett som är dagisfröken i underjorden, och är lycklig för att han kan le, och ler för att han är lycklig. Jag älskar musiken, som framförs på plats av en Thomas Wiehe (Förmodat den ena halvan av Philemon Arthur and the Dung) sittandes på en stol. Jag älskar hur man har satt etiken före moralen, och skapat ett djupt humanistiskt verk. För även om serien genom åren har fått ta mycket skit för att vara oetiskt, så är det hela tiden mycket mänskligt. Visst försöker Vilse dränka sig i vattenglaset, men visst finns hans vänner där och står upp för honom. Visst besegras (SPOILER!) Storpotäten slutligen genom upprepade knytnävsslag i fejset, men visst blir han även sedan mycket lyckligare och mycket mindre ensam.
”Vilse i pannkakan” är en riktig bautahöjdare, och denna dvd är en klar kandidat till ”årets kulturgärning” som jag brukar utse i och med min årskrönika. Jag tycker att vi alla borde unna våra barn en present i form av denna film, så att de också får en uppväxt guldkantad av Vilse, Vilja, Trashanken, Laban och alla de andra älskvärda figurerna.
Kommentarer