Recension - Blu-ray/DVD

Titeln på den 19:e Bondfilmen (om man räknar med Never say never again med Connery från 1983 så är det den 20:e, men det ska man inte göra då det inte är en officiell Bondrulle) frestar till ordlekar som James Bond räcker inte till eller Uppslagen räcker inte till osv. Faktum är att ända sedan comebacken 1995 med GoldenEye, så har Bondfilmerna brottats med en mängd problem. Pierce Brosnan är INTE ett av dessa problem. Tvärtom, så är han på väg i och med denna hans tredje film som agent 007 att bli en minst lika bra Bond som Connery i mångas ögon var och Moore i andras ögon (som mina, t. ex).

Det paradoxala med framförallt Tomorrow never dies och Världen räcker inte till, bottnar i att Brosnan är bättre än filmerna. I GoldenEye (den hittills mest lyckade av trion med Brosnan) var han perfekt och har sedan dess bara blivit bättre och bättre. Visserligen är det i den nya rullen än mer nedtonat vad gäller humorn och distansen och Brosnan verkar röra sig mer och mer mot det lite mer realistiska och seriösa som Connery i mångt och mycket representerade. Men samtidigt finns det hos Brosnan en väl avvägd mix av allvar och humor, farlighet och distans. Men också vilsenhet. Han är något omskakad av den nya, moderna världen, men håller trotsigt fast vid sina vanor och beteenden.

Största problemet med Bondfilmerna på 90-talet tror jag har att göra med glappet på sex år mellan den sista Timothy Dalton-rullen Tid för hämnd 1989 och GoldenEye 1995. I ivern att modernisera och uppdatera James Bond försvann också något av den speciella Bondkänslan. Tidigare var alltid Bondfilmerna först och störst med sin kombination av spektakulära actionscener, vackra exotiska miljöer, vackra kvinnor och hemliga agent- inslaget som hängde kvar från 60-talet. Men det säger ganska mycket att när True Lies gick upp på bio fick producenterna till GoldenEye hicka och kände sig manade att göra om en del scener för att kunna konkurrera med James Camerons Bondflirt.

I Världen räcker inte till är det inte mycket som känns som genuint Bond. Och det gäller även Tomorrow never dies. Där Bond själv, i form av en briljant Brosnan, är den starkaste sedan Roger Moores dagar, har de andra karaktärerna antingen försvunnit eller ersatts av nya. Det är överhuvudtaget en konstigt mix av svaga och starka rollfigurer i denna 19:e Bond. Inget ont i att Bonds chef blev kvinna (tvärtom ganska roligt), men att skicka ut henne på fältet där hon hamnar i trubbel, känns lite desperat och inte så bra. Skurken är precis som i de två tidigare Bondfilmerna ganska svag, trots att Renard (Robert Carlyle) är en galning som förlorat all känsel efter en kula som satte sig i hjärnan så olyckligt att han varken känner smärta eller njutning. Han hamnar i bakgrunden på ett konstigt sätt och är långt ifrån en klassisk Bondskurk som Blofeld, Goldfinger eller Dr. No.

Brudarna i denna film är däremot helt okey. Det har skällts på sexbomben Denise Richards (Wild things, Starship troopers) att hon skulle vara för osannolik som atomfysikern Christmas Jones. Men, vadå, sedan när var något särskilt logiskt eller sannolikt i en Bondfilm? Jag tycker Richards fixar biffen ganska bra. Fransyskan Sophie Marceau som oljemagnaten Kings dotter, Elektra King, är rent av lysande och matchar Brosnan riktigt bra. Hon kan verkligen spela och tycks ha haft riktigt kul med att dra ut svängarna en del. En av filmens förtjänster är vem av brudarna som är god och vem som är ond, så det ska jag inte avslöja. En annan Bondbrud är den mörka, spanska skönheten som i inledningen drar med Bond på en båtjakt på Themsen i London. Tyvärr kommer jag inte på namnet, men vilket sug i blicken och vilken jakt det blir! Färgstarkast är bondbrudarna och resten av persongalleriet bleknar lite i jämförelse. John Cleese som Q´s nya assistent gör inte mycket av sin roll och man kan väl anta att han får större utrymme när Q lägger av (han är 84 bast, så…).

Miljöerna är inte heller så kul i Världen räcker inte till. Precis som i GoldenEye och Tomorrow never dies så har de exotiska platserna med sol, badstränder och glamour ersatts av de forna öststaterna där snö, kyla och gråa landskap regerar. Actionscenerna då? Jo, visst är Bond fortfarande en duglig garant för bra underhållning, men det är på gränsen i nya filmen. Inledningen är suverän och slutet spännande, men däri mellan gjorde jag något jag inte trodde var möjligt till en Bondrulle. Jag kollade klockan! Det blev lite segt och trist här och där. Och mycket av det som smällde och pangade och hände på duken var sånt man sett flera gånger i andra Bondfilmer. Lite för många gånger.

Det känns som om producenterna inte ska snegla så mycket på andra actionfilmer med mycket effekter och sådant, utan försöka hitta tillbaka till ursprunget, men samtidigt hålla Bond kvar i modern tid. James Bond will return kunde läsas när filmen var slut och visst finns det en framtid för Bond, men mer action och större variation på miljöerna behövs nog som några åtgärder för att greja det.

Men ser man det rent krasst, så är ändå 90-talets Bondfilmer bättre än de som Dalton gjorde i mitten och slutet av 80-talet och GoldenEye var den bästa sedan Octopussy från 1983. Så även om Världen räcker inte till inte är någon jättehöjdare, så står den sig mer än hyfsat väl bland de senaste på 15-20 år sådär och det är ju inte så dumt. James Bond må vara skakad, men inte rörd och definitivt inte redo att pensionera sig.

Göran Skoglund

Andra recensioner