Recension - Bio

Regissören Brian de Palma är känd som filmmakaren och manusförfattaren som bäst lyckats kopiera Alfred Hitchcocks arbetsstil. Hans filmer är ofta starkt märkta av skräck och spänningselement som inte följer det sedvanliga schemat. Bland de Palmas mest kända verk kan nämnas ”Carrie”, ”Dressed to Kill”, ”Blow Out”, ”Scarface”, ”The Untouchables”, ”Mission Impossible” och ”Mission to Mars”.

Brian de Palma har ofta anklagats för att vara spekulativ och voyeuristisk. Han tittar på och visar gärna människans obehagligaste sidor och i vissa fall har han lyckats med konststycket att inte fördöma dessa utan snarare förhärligar. Han har inte heller någonsin följt de sedvanliga riktningarna i etablissemanget utan valt att placera sina händelser i såväl pornografins värld som i lågbudget filmens satiriska omgivningar. Han har begåvat oss med stora succéer och riktiga bottennoteringar (”Bonfire of Vanities”). Trots ojämnheten beundrar jag de Palmas arbete.

Innan han kastade sig in i jobbet med ”Mission Impossible”, som kom att bli en otrolig, kommersiell framgång, så övertalade han Al Pacino att ännu en gång spela en streetgangster i förändring. I ”Scarface” spelade Pacino den kubanska småskurken Tony Montana, på väg mot ekonomiska höjder. Metoderna för succén var mord, knark och inga visor. Det slutade illa!
I Carlito’s Way spelar Pacino en f.d. knarklangare, puertoricanen Carlito Brigante, som genom sin advokats list blir utsläppt från fängelset 25 år tidigare än tänkt. Han svär att aldrig mera trassla in sig i olagligheter utan vill samla ihop kapital för att bli biluthyrare på Bahamas. 10 minuter in i filmen har han dödat 3-4 personer. 20 minuter senare driver han en högst märklig klubb med stenhårda metoder. Snart jävlas han med en nykomling i knarkkretsarna och får på sikt problem. Timmen därefter gör han en tjänst för sin skurkaktige advokat och hamnar i luven på maffian. Mitt i allt detta söker han upp sin gamla flamma och får henne att tro på hans fina och lagliga planer. Inte mycket till rehabilitering där inte.

Al Pacino är perfekt som den lätt läspande brottslingen, precis som han var perfekt i ”Scarface”. Men! Han gör nästan samma roll och med samma manér. Det känns som om vi redan sett alla hans miner och hans sätt att spela brottslig utlänning. Inte för att hans skådespeleri är på något sätt dåligt, men vi har sett detta utspel redan tidigare.
I vilket fall som helst imponerar Pacino hela vägen. Även de andra rollerna befolkas av mycket duktiga skådespelare, Sean Penn som advokat Kleinfeldt, Penelope Ann Miller som flickvännen, Viggo Mortensen som Carlito’s f.d. vän, John Leguizamo som nykomlingen Benny from the Bronx och Luis Guzman som den ständigt närvarande livvakten. Mycket kunnigt och sevärt folk.

Manus är av David Koepp och Edwin Torres och den är tät och så rakt på sak, att man bara kan beundra dessa två. I synnerhet Koepp, som varit manusförfattare även till filmer som ”Mission Impossible”, ”Jurassic Park: The Lost World”, ”Men in Black” och ”Snake Eyes”.

Om manus är utmärkt så är även Patric Doyles musik det. I Carlito’s Way ser man hur mycket ett bra score betyder. Doyle har inte tillverkat världens bästa filmmusik, men i denna film så förstår man att musik behövs. Försök inbilla er en film helt utan musik. Det finns några, men mycket få. Musiken har alltså en stor betydelse såväl i handling som utfyllnad.

Fotot är signerat Stephen H. Burum och han är Brian de Palmas favoritkameraman. Snyggt, skarpt och detaljrikt. Bilden är det allstå inget fel på förutom att den inte är anamorfisk.
Ljudet är inte det bästa möjliga och dessa två aspekter sänker betyget något för en annars mycket bra, välspelad, våldsam och stilig film som alla de Palmabeundrare måste äga.

Jan Ahlgren

Andra recensioner