Recension - Bio

Förre heroinkungen Carlito Brigante (Al Pacino) släpps ut från fängelset efter att endast ha avtjänat fem år av sitt livstidsstraff. Detta sedan hans advokat Dave Kleinfeld (Sean Penn) uppdagat att de metoder som använts i bevisningen mot hans klient varit olagliga. Väl tillbaka ute på gatorna är ingenting sig likt. Den store legenden Carlito lotsas kanske runt som en kung i slumkvarteren av Pachanga (Luis Guzmán) men lär snart att drogruljangsen förnyats, att de gamla vännerna försvunnit och att okända ansikten styr gatorna numera. Inte minst Carlito själv är en förändrad man. Till allmän skepsis och förvåning tänker han lämna den brottsliga banan en gång för alla och när pengarna finns köpa in sig i en biluthyrningsfirma på Bahamas. Risken är, hävdar han vederhäftigt, betydligt mindre att bli skjuten i den branschen.



Carlito menar allvar och när omständigheterna ger honom möjligheten, tar han över som nattklubbschef, för att i ett senare skede kunna finansiera genomförandet av sin vision. Allt vore gott och väl, om det nu inte låg till så att den minst sagt tvivelaktige Kleinfeld, som Carlito står i tacksamhetsskuld till, själv hyste planer på att gå över till gangstersidan. Något som man inte kan läsa sig till på ett universitet, något som man bara kan lära sig i tidig ålder, något som man måste förtjäna den hårda vägen ute på gatan. Vad som försvårar är att Carlito’s hederskodex, som sitter i sedan barnsben, förbjuder honom att göra annat än att ställa upp för sin allt mer urspårade ”vän”. På grund av detta, och hans tidigare legendstatus som kriminell (uppsökt av målmedvetna uppstickare som kräver hans uppmärksamhet), kompliceras övergången till ett hederligt liv oerhört. Enda stödet och hoppet tycks vara före detta flickvännen, balettdansösen/strippan Gail (Penelope Ann Miller). Frågan ställs till slut på sin spets: ska han lyckas ta sig till kärleken i framtiden eller stoppas på vägen av kriminaliteten från det förflutna?


Kärleken övervinner det mesta, såvida inte ens tidigare jag hinner ifatt en först...

Det är svårt att inte genast dra paralleller till Brian De Palmas tidigare gangsterklassiker ”Scarface”. Här har vi dock den äldre, mer erfarne, klart mer sympatiske gangstern som istället för att likt Jimmy Cagney i ”White Heat” lämna oss vilt skjutandes "on top of the world, ma", siktar på att sticka till paradiset på Bahamas med sin älskade som en hederlig man. Väl medveten om att den som spelar hårt, också dör hårt. Pacino är återigen unikt bra som huvudrollsinnehavaren: karismatisk, levande och själfylld. Bildspråket är extraordinärt, ta bara den egentligen enkla övergången som binder ihop början och slutet: den färgade reklamaffischen med lättklädda drömkvinnan som dansar fritt på stranden på Bahamas när allt annat runtomkring är grått. Så mycket fingerkänsla! Dessutom älskar jag den melankoliska, reflekterande tonen som förmedlas i Pacinos voice-over, av veteranen som vill så väl men inte kommer ut från skiten - hög rysningsfaktor. Rent tekniskt sett är "Carlito’s Way" onekligen stilbildande i sin genre, Benny Blanco (John Leguizamo) är kanske den grymmaste antagonisten som framträtt ur en flimrande projektor, han har åtminstone begåvats med den hårdaste slutrepliken. Men liksom ”Scarface” - det här är Pacinos film från början till slut. Se en av vår tids absolut största skådespelare i en drömroll. Ytterst sällan har det blivit bättre än såhär inom gangstergenren. Baserat på romanerna ”Carlito’s Way” och ”After Hours” av Edwin Torres.


"Remember me? Benny Blanco from the Bronx?"

Gustav af Ugglas

Andra recensioner