Recension - Blu-ray/DVD

På senare år har det blivit riktigt poppis att förvandla våra käraste seriefigurer till riktiga långfilmskaraktärer. Batman var ju en av de riktiga föregångarna och efter honom har man fått se bl.a. Fantomen, Spindelmannen, Blixten för att inte tala om allehanda mutanter och andra pälsgubbar som vaknat till liv. Senaste tillgången är bioaktuella X-men (08/2000) som i sig spinner på en trend som skapades i mitten av 90-talet.

Man konstaterade att ungarna härdats för mycket för att kunna uppskatta våra snällt svingande läderlappstyper, klättermesar och lianfjollor. Det var tid att väcka till livs de riktigt fula gubbarna. Allehanda massmördare i all ära, men då Freddy är för snäll och Jason för patetisk… ja, då måste man ta och introducera en riktigt kuslig typ som dessutom är en hjälte. Vad sägs om The Crow, Spawn och nu halvvampyren Blade.

Blade är ingen sedvanlig vampyrdödare. Han är en vampyr själv. Genom medicinering och taskiga gener kan han hålla sig på en annan nivå än de lätt urbaniserade sugbrödraskapet. Han kan röra sig på natten och dagen, han är utrustad med high-tech vapen, en snabb bil, ett laboratorium och en medhjälpare samt en massa hämndbegär. Jo, han vill minsann ta kål på alla vampyrer eftersom hans mamma blev biten då han var i mammas mage. Därav vissa förändringar i tandgarnityr och mentalitet.
Men även de traditionellare bloddrickarna har tagit ett steg vidare i evolutionen. De gillar ravepartys, datorer och sammanträder i fina salonger uppklädda i den snofsigaste Armani man kan hitta. Förutom en av dem.

Deacon Frost är en vampyr med ambitioner. Han vill, till skillnad från resten av vampyrrådet, döda allt vanligt folk och regera över jorden. Till sin hjälp vill han framkalla en mäktig blodgud, något som Blade inte kan acceptera och så har vi skapat oss ett manus. Detta låter korkat, mycket korkat. Och det är korkat!
Men där många andra filmer av det fantastiska slaget går bet, slår Blade på remmen och kompressorn och tar steget ut till en tvättäkta actionfantasi där blodet sprutar, ”folk” faller i bitar, svordomarna haglar i samma takt som karatekillarna sparkas skiten ur varandra och allmän kalabalik samt kaos råder. Den här filmen tillsammans med ”John Carpenter’s Vampires” är det blodigaste man kan se på film sedan ”Braindead”.

Trots ett ihåligt manus och ultrabrutala våldssekvenser har man haft den goda smaken nog att göra det hela med en humoristisk och satirisk blick i ögat. Visst är filmens våld såväl grafisk som provokativ, men man ska nog ta det hela med en nypa salt. Det flitiga användandet av datorgrafik har man valt att göra lätt genomskinligt och lite fantastiskt så ingen behöver tro att Blade spjälkar folk på riktigt. Trots att filmen är en fantasifull action/skräckfilm, så passar den inte barn. Jag säger det igen. Detta är inte en barnfilm!

De moderna vampyrerna har fått sällskap av ett modärnt soundtrack och i sammanhanget kan även jag uppskatta denna moderna technoinspirerade musikstil. Fotot är i kombination med ett aggressivt klipp en bärande del i den visuella färg- och actionorgie som vi serveras. DVDn är av hög kvalité vad det gäller bild, men fixar inte alla rödfärger speciellt skarpt mot de varierande bakgrunderna. Ljudet är däremot superbt. Skivan har också speciella egenskaper för de vetgiriga. Se exemplevis originalavslutningen som testpubliken ratade. Bra, bra, bra!

Wesley Snipes är perfekt som Blade. Han kan martial arts, han kan spela (även om inte denna roll kräver det) och hans framtoning passar Blade-karaktären mycket bra. Skurken i dramat spelas av den duktige Stephen Dorff. Den killen kan agera ond! Kris Kristofferson är med på ett hörn och den kvinnliga fägringen demonstreras av N’Bushe Wright som är lika okänd och duktig som bonnförnuft i den Amerikanska presidentkampanjen.
Nej, detta är en Snipes/Dorff film med några kul typer i bakgrunden: Den gamle ärkevampyren Udo Kier, porrtösen Traci Lords samt Donal Logue som den vampyren som får mest stryk.

Stephen Norrington regisserar och hans jobb kan sägas vara, i vanliga fall, av medelmåttlig karaktär, men just här passar ett simpelt och aggressivt regiarbete.

På det hela en lyckad helkväll med kompisarna, chipsen och pilsnern. Skicka tjejerna på syjunta eller nåt, för om ni kör denna rulle som en perfekt film om intensiv kärlek till modern och flickvännen, så lär ni inte ha kul i hobbyrummet på många, många eoner.

Jan Ahlgren

Andra recensioner