Recension - Blu-ray/DVD

Bradley Fine är en av CIA:s bästa agenter, alltid på alerten med välskräddade kostymer, glittrande leenden och snabb på avtryckarfingret. Tänk dig James Bond så vet du på ett ungefär vad vi snackar om.

I hans öra, eller rättare sagt i CIA:s kommunikationscentral, har Bradley ständigt med sig Susan Cooper, som ser till att han alltid har aktuell information tillgänglig och att det alltid finns extra stöd tillgängligt när det behövs. Tillsammans är de ett oslagbart team.

Under ett uppdrag förolyckas dock Bradley, och Susan blir förkrossad. När det kommer fram att förövaren känner till samtliga aktiva agenter som CIA har står det klart att någon okänd måste ta över jakten i fält. Någon som kan CIA, någon som är utbildad agent (fast utan fälterfarenhet). Japp, ni gissade rätt. Det är dags för Susan Cooper att bli spion på riktigt, något som en av de andra agenterna, brittiske Rick Ford, protesterar högljutt emot.  

Regissören Paul Feig insåg att han aldrig skulle få chansen att göra en riktig Bondfilm, så han bestämde sig för att göra det näst bästa: en egen spionfilm. Resultatet är riktigt lyckat, och jag är glad över att han inte valde att göra en spionfilmsparodi, utan en ”riktig” spionfilm, om än med en hel del humor bland all förstklassig action.

I huvudrollen som Susan Cooper ser vi Melissa McCarthy, och detta är det tredje samarbetet mellan henne och Feig (efter ”Bridesmaids” och ”The Heat”). Bradley Fine spelas av Jude Law, och Rick Ford, agenten med nävar av stål, hjärna av papp och ett ordförråd fyllt av diverse obsceniteter, spelas av Jason Statham. Både Law och Statham är fantastiska i sina roller, men det är ändå McCarthy som äger filmen från början till slut. Så mycket karisma, så mycket närvaro, sådan humor. Helt underbar!

Som om det inte vore nog med att skådespelarna är top notch så är filmen både snygg, välgjord, påkostad och har en vinjettlåt som kommande Bondfilmen ”Spectre” kunnat döda för. ”Spy” är en av de största överraskningarna för mig på länge, en härlig film som jag kommer att se om många gånger.

Fredrik Liljegren, chefredaktör