Recension - Blu-ray/DVD

Ni vet känslan; man har sett fram emot att se en film ett bra tag. Allting verkar stämma, rätt skådespelare, rätt inställning, det kan inte slå fel. Och sedan infrias förväntningarna med besked. Det händer inte ofta. Pulp Fiction var en sån film. När Lammen Tystnar var en annan. Crouching Tiger, Hidden Dragon är också en. Kanske inte för alla, men för mig.

Asiatisk, smått övernaturlig kampsport, den sorten där folk elegant trotsar tyngdlagen, hoppar tjugo meter upp i luften, slåss en stund där uppe och sedan vigt landar igen, har börjat bli en naturlig del av västerländskt filmberättande. I Charlies Änglar var det ganska snyggt, i The Matrix riktigt, rejält snyggt men det är faktiskt så här det ska göras. På kinesiska, med Hongkong-legender i rollerna och en Hongkong-legend som koreograf. Här springer folk uppför väggar, studsar över vattnet och slåss ståendes på tunna, svajande grenar och det är så snyggt och härligt att man inte kommer sig för att tvivla.

Ang Lee har visserligen tidigare mest regisserat drama, men har tydligen en stor förkärlek för den här sortens våldsamma, färggranna äventyrsfilmer som utspelar sig i ett sagoliknande kinesiskt förflutet. Ursprunget är, om jag inte misstar mig, en kinesisk litterär genre kallad Wuxia, som karaktäriseras av romantik, hjältemod och krigarnas övermänskliga vighet och skicklighet. I Asien har tonvis av sådana här filmer producerats och Lee har låtit sig inspireras av dessa och av en roman av Du Lu Wang när han nu gör sin fantastiska version. Instinktivt hittar han direkt rätt ton och håller den hela vägen, till det bittra, vackra slutet.

Hans val av skådespelare är oklanderliga. Chow Yun Fats begåvning och coolhet har inte kommit till sin rätt sedan han flyttade till Hollywood och tvingades tampas med det märkliga engelska språket. När han nu får tala kinesiska, som mästaren Li som vill lägga svärdet på hyllan men har en del att uträtta först, inser man åter vilken stjärna han är. Mot honom spelar en annan av Hongkongs största; Michelle Yeoh, vars kampsportskunnande slösades bort i Tomorrow Never Dies men här får fritt spelrum. Charlies Änglar årgång 2000 skulle inte klara sig en sekund mot henne. Dessutom kan hon agera. Vackra stjärnskottet Ziyi Zhang, som här gör sin andra filmroll någonsin, imponerar inte bara med sitt fäktande utan med underbart skådespeleri.

Lees film är fylld till bredden av minnesvärda karaktärer, som nästan alla kan slåss, men som också har känslor och mer intressanta motiv än pengar och ära. Det är ett rikt, om än klassiskt, drama som utspelar sig; man bryr sig, fascineras, roas och hoppas. Lee är heller inte rädd för att sakta ner på tempot emellanåt och låta folk tänka och tala. I förbifarten bjuds vi på fantastiska bilder, vare sig det är stämningsfulla vyer över vindsvepta träd eller stilrena kinesiska interiörer.

När striderna så drar igång igen minns jag förtjust klassikern A Chinese Ghost Story. Tonen är allvarligare här, men det finns samma oerhörda intensitet och briljans i svärdduellerna, samma fantasi och häpnadsväckande akrobatik. Man brukar ofta tala om balett i samband med sådana här filmer, men jämförelsen räcker inte ända fram när det är som bäst. Riktigt bra kamp på film utmärks också av aggressivitet. Man får känslan att de stridande faktiskt försöker träffa varandra med sina svepande, blixtrande hugg och det är endast motståndarens skicklighet och vilja att överleva som gör det hela till ett brutalt dansnummer. Det är här som ett bra drama blir ett våldsamt mästerverk.

Sammanfattningsvis stämmer allt. Jag kommer inte på en enda liten detalj att reta mig på, har inga åsikter om hur man skulle ha kunnat göra det bättre. Det här blev faktiskt inte så mycket en recension som ett hyllningstal, och det är väl helt i sin ordning. En del filmer förtjänar att hyllas oreserverat.

Anders Lindahl

Andra recensioner