Recension - Blu-ray/DVD

Vi västerlänningar har blivit bortskämda, eller snarare förstörda, av amerikansk och delvis också europeisk populärfilm. Nu och då spottar Hollywood, Pinewood eller något franskt produktionsbolag ut en och annan kvalitétsfilm, men i det stora hela kan man nog påstå att en hel del av den västerländska filmproduktionen är endast blaha, blaha.

Detta påstående måste ses i ljuset av underhållningsvärde och då kan en skitfilm vara trots dess brister en underhållande och inkomstbringande produkt. Om du som åskådare trivs har filmbolaget nått sitt mål oavsett om den filmiska kvalitén är hög eller låg. Filmer kommer och går och få gör ett bestående intryck.

I Asien produceras årligen 3 gånger (enligt vissa beräkningar 10 ggr) fler filmer än i hela resten av världen. Indien toppar och Kina kommer inte långt efter. Hong Kong filmerna är egentligen kinesiska och få är de som inte vid något tillfälle sett en karatefilm från Hong Kong. Många HK-filmer har inspirerat västerländska filmskapare och har som nyfilmatiseringar nått en bred och uppskattande västerländsk publik. En av de mest kända kan sägas vara Tarantinos ”Reservoir Dogs”.

Naturligtvis har asiatisk film skördat framgångar i västerlandet genom att vara sina egna originaler. Vissa regissörer har matat ut en kvalitétsfilm efter en annan och namn som Akira Kurosawa och Satayit Ray torde få även de mindre vetande att vifta med öronen. Kinesisk film, med undantag av HK-film, är dock ett kapitel som få känner till. Man har kanske sett någon kinesisk långfilm från Mao-tiden där röda arbetarflaggor vevas i takt med unga kvinnors åkerarbeten. Filmen var kornig och dialogen obegriplig. Undantag finns! Den moderna kinesiska filmen är dock av helt annan kaliber. Man har anammat den senaste tekniken och insett att en kommersiell framgång har stor betydelse för framtida ambitioner.

Regissören Ang Lee har i samarbete med den amerikanska producenten James Schamus skrapat ihop en försvarlig hög kapital och realiserat en dröm som innehåller såväl skamlöst exklusiv teknik som kinesisk, traditionell berättarkonst. Man erbjuder åskådaren en hisnande färd i mysticism, verklighetsflykt och dramatiskt rörande skådespelarkonst. Ambitionen kräver att man ska bräcka gränserna för Martial Arts verklighet och visa något som ingen annan visat förut. Och man lyckas till 100%.

Den som sett en gammal Jackie Chan eller Bruce Lee film vet att hopp, skutt och flyg kan vara mot alla fysikaliska lagar. Om någon trodde att kampscenerna i ”The Matrix” eller ”Romeo Must Die” är häftiga, så kan ni gå och gräva ner er för i jämförelse med Crouching Tiger, Hidden Dragon är allt vi sett förut endast lekstugestadiet. Men Crouching Tiger, Hidden Dragon är inte en Matrial Arts film. I själva verket är filmens innehåll helt våldsbefriat eftersom allt baserar sig på uppvisning av karaktärens kunskap och styrka. Att folk åker på spö eller dör beror på att de inte kan behärska sig själva eller sina egna krafter, inte på att segraren vill döda någon. Det finns inget hat, endast en känsla av rättvisa och hedervärd vedergällning. Så vill asiaterna se sina hjältar och så framställs de i de flesta filmerna.

Crouching Tiger, Hidden Dragon är i utförande av kampscenerna helt otrolig. Visst ser man i sitt sinne de digitalt bortretucherade vajrarna och visst bryter man mot alla fysikaliska lagar, men denna Martial Arts balett är ingen våldsfilm med maffiga effekter. Nej, vi ser en uppvisning i graciösa rörelser, dansliknande kampkoreografi, fysisk exellence och uppfinningsrikedom som man inte trodde var möjlig. Allt detta har vi att tacka Yuen Wo-Ping som medverkat även i ”The Matrix” och ”Charlie’s Angels”. Hans nyskapande koreografi kommer att gå i historien som något som bara kan efterapas, inte förbättras. Han har tagit Matrial Arts över gränsen till allt vett.

Själva berättelsen är ganska tunn i sammanhanget. Dock har kärlekshistorien, kampen mellan den onda mästaren och ägaren till den beryktade, tunna svärdet Green Destiny samt den personliga konflikten i ett ungt hjärta blivit dramatiskt behärskat och rörande. Den är naiv ibland och stundtals rörande stillsam utan att bli patetisk. Skådespelarna, f.ö. Asiens absolut största Chow Yun-Fat och Michelle Yeoh visar att de Niro och Streep inte ligger ensamma på skådespelartoppen. Även de andra rollerna spelas med otrolig exakthet, humor och värme.

Fotot är inte mindre än enastående och förtjänade rättvist nog en Oscar®. Kameraåkningarna är nästan obegripliga och med tanke på att man sällan använt sig av digitala effekter, enligt Ang Lee inga alls, så är slutresultatet inte mindre än det bästa jag sett sedan ”Den Sista Mohikanen”. Musiken är i sin simplicitet rogivande och vacker, även en Oscar® där. Ljud och bild är inte perfekt, men nog nära det. A/V torde få även de kräsnare individerna att le obehagligt brett.

I min mening är filmen ett briljant exempel på avancerad men ändå enkel film. Den får oss att skratta, häpnas, gråta och spännas. Den har det visuella elementet i sig på samma gång som dess ljud smeker öronen på ett oanat rofyllt sätt. Den är på sina ställen lika lätt som karaktärernas fotsteg och lika slående som vilken som helst tungviktare från USA. Crouching Tiger, Hidden Dragon är en sällsynt fullpoängare! OBS! Importversionen kräver att man kan bra engelska eller mandarinkinesiska, för svensk textning saknas.

© Janne Ahlgren

Jan Ahlgren

Andra recensioner