Recension - Blu-ray/DVD

Då ett filmbolag vill tjäna ett multum av dollarsedlar gäller det idag att leverera den betalande skaran av åskådare en produkt som intresserar och underhåller. Intressekvoten kan man ofta styra genom att engagera PR-folk och trendsättare… eller bara kopiera en pågående trend. Att få folk att intressera sig av realistisk krigsföring i dessa våldsmättade tider går alldeles utmärkt, för en del filmskapare har haft näsa nog att förse oss med material som ej tidigare skådats. Och vi dumma tror att ”nästa film är ännu häftigare”. Filmskaparna rider på denna våg av hungerkänsla.

Just nu 2000/2001 pekar trenden åt historiska tillbakablickar, religiösa funderingar, seriefigurer och massmördare. Bland annat. Amerikas korta, och ofta blodiga, historia har fått produktionsbolagen att se en marknad och även om ämnet är flera gånger behandlat på film, så vill man rida på den ”historiska vågen”. För att få folk att flockas på biograferna ser man till att huvudrollen/rollerna befolkas av superpopulära aktörer. Typ Mel Gibson. Vid sidan av Mel huserar en populistisk och rätt aggressiv regissör (tysken Roland Emmerich) som stått bakom flera megasuccéer i filmsammanhang och hatas unisont av en stor del av kritikerkåren just p.g.a. hans sätt att skrapa hem billiga poäng.

Där Emmerich styr kan man också hitta Dean Devlin, som effektivt producerat alla Emmerichs stora penninga-apparater. För att få flyt i storyn tager man en Robert Rodat som senast gjort sig ett namn som skribent för ”Saving Private Ryan”. Slutligen ser man till att musiken är pampig och tillfredsställande och detta har mästaren John Williams stått för samt att fotot är av absolut världsklass, något som Caleb Deschanel får rikligt betalt för.

För att passa alla smaker, smarta kritiker och en underhållningskrävande publik, har man tagit till en väl beprövad formel, där den onde är extra ond, där den gode tvingas över gränsen mot sin vilja och där de historiska faktum fått ge vika för mera underhållande element. Man har ympat in i dessa timmar en mängd andlös action, fenomenala specialeffekter, död och pina, lättare dialog varvat med loss rivna kroppsdelar och ett skönt foto som får oss att se krig och förödelse som en romantisk stund i en fågelkvittrande park. Och så plötsligt mera våld och action.

Klyschor radas upp på varandra och skådespeleriet blir som bäst endast halvbra. Med tanke på att en stor del av det amerikanska folket (som i första hand betalar för att se filmen och som är den primära målgruppen) inte kan sin egen historia, så kan man som allmänbildad europé fundera över hur korkad man egentligen får bli innan det blir straffbart. Filmens ”historia” är en grov förvanskning av sanningen och händelserna i allmänhet överdramatiserade. Men gör det något? Icke. Denna film finns till för att få oss DVD-galningar att pinka honung. Vi kan skita i historien och se denna endast som ett praktexempel på hur mycket bättre DVD är i jämförelse med Folkets Hus söndagsmatiné eller vår gamla VHS där hemma.

Vi blir begåvade med en öronbedövande orgie i A/V, action och tankeslös underhållning. Är detta formeln för en bra film? Nej, om man väljer den strikta, kritiska linjen. Ja, om man vill ha trenne timmar av andlös underhållning utan fakta, hjärta eller hjärna. Filmen flirtar ohämmat med oss och ger oss precis det vi vill se om vi är sugna på en halvbra dramatisk uppsättning uppbackad med briljant filmteknik.

©Janne Ahlgren

Jan Ahlgren

Andra recensioner