Recension - Streaming

Det har gått nästan 50 år sedan Sally Hardesty med nöd och näppe klarade sig med livhanken i behåll efter att ha flytt från den motorsågssvingande galningen Leatherface. 50 år, och Leatherface går fortfarande fri då ingen vet hur han egentligen ser ut.

De unga entreprenörerna Dante och Melody är på väg till den numera övergivna staden Harlow i Texas, där de planerar att auktionera ut fastigheterna till andra likasinnade för att blåsa nytt liv i orten. Med sig har de Dantes flickvän Ruth och Melodys syster Lila.

På plats i Harlow upptäcker de att det gamla barnhemmet inte är tomt, utan att dess gamla föreståndarinna fortfarande bor kvar där tillsammans med sin sista skyddsling. Dante blir sur över att hon inte lämnat huset medan hon själv hävdar att hon fortfarande har kvar lagfarten på fastigheten. Tumult uppstår och den gamla damen får en hjärtinfarkt. Två poliser för henne till sjukhus, men hon dör under vägen. Skyddslingen, som hela tiden fanns vid hennes sida, får tuppjuck och har ihjäl poliserna. Han karvar av sin husmors ansikte och bär det över sitt eget. Leatherface är tillbaka…

Fram tills idag var jag inte ens medveten om denna films existens, men när bekanta började lägga upp blänkare på sociala medier om att den precis släppts på Netflix var jag helt enkelt tvungen att ta mig en titt själv.

Storyn är skriven av Fede Alvarez och Rodo Sayagues (“Don’t Breathe”, “Don’t Breathe 2”) och filmen är regisserad av David Blue Garcia. Det här är bara hans andra film som regissör, men jag tycker nog att han klarar sig hyfsat.

Detta är den nionde filmen i serien, även om den utger sig för att vara en direkt fortsättning på originalet (precis som 2-3 av de andra filmerna). Man ska inte gräva för mycket i tidlinjen, för den är allt annat än enkel att reda ut. Det märks att man sneglat lite på andra revivals i skräckgenren, speciellt ser jag likheter med de senaste Halloween-filmerna där publiken får återknyta bekantskapen med en åldrande Laurie Strode. Här är det en gammal Sally Hardesty som får ta plats och det en vinkling jag gillar, oavsett brist på originalitet.

Våldsmässigt då? Jo tack, här slafsas det på rejält. Stundtals blir det nästan komiskt med det överdrivna splattrandet, men det funkar.

Ryktet säger att Legendary Pictures sålde filmen till Netflix efter ett par katastrofala testvisningar. Huruvida det är sant eller inte vet jag inte, men jag tycker inte att detta är så tokigt. Man får ju ta det för vad det är värt. Lika bra som originalet från 1973 är det naturligtvis inte, men med en speltid på knappa 90 minuter tycker jag nog att det är värt att ta en koll om man uppskattar genren.

Fredrik Liljegren, chefredaktör