Recension - Blu-ray/DVD

Det händer ibland att en film blir så upphaussad, att då man sedan äntligen ser den, så anser man att den var nog inte såååå bra som man hade tänkt sig. Fallet med ”Star Wars: The Phantom Menace” och ”Titanic” är väl några bra exempel. Inte för att nämnda filmen är dåliga, inte alls, men de nådde inte de astronomiska höjder dit förväntningarna hade placerat dem.

X-Men hör till kategorin filmer som man har väldigt höga förväntningar på. Alltså sätter jag mig framför dumburken i följe av min ständiga bitittare, sambon, och en annan oidentifierad vän som irrat sig in i mitt lokus lockad av film och hederlig gammal sockerkaka. Fram rullar animerade menyer och förväntningarna blir inte mattare av dessa. Och så börjar en orgie i ljud och bild som, endast och tyvärr, kommer till sitt rätta element i ett ordentligt och rätt installerat hemmabiosystem. Sorry alla som inte ännu satsat på ett system; ni vet inte vad ni missar.

Och inte är det endast A/V som imponerar, utan även handlingen som är rentav smart och aktuell. Manusförfattarna bör mottaga en extra hattlyftning för här har man seriöst satsat på att filmen inte ska bli bara ett pojkäventyr med massor av effekter och ingen hjärna. Nej gott folk, här finns en allvarlig underton som behandlar relativt djupgående mänsklighetens intolerans och skräck inför en nyevolutionerad människa, något som garanterat kommer att drabba samhället förr eller senare. Människan har i upprättgående form existerat i ca. 300 000 år och det är väl ingen seriös person som tror att vi först klättrade i trän, hängde i våra svansar och kivades med makaker och i nästa stund knallade vi omkring i New York med en portfölj under armen. Mänskligheten utvecklas hela tiden och det kallas för evolution. Kanske kommer människan dessutom att utvecklas snabbare då hon nu strävar efter perfektion. Tro inte ätt vi är färdiga ännu. Och detta är huvudtemat i X-Men, inte endast effekterna.

Vi finner oss nu i ett intelligent äventyr som skakar om sinnena med ljud och bild av högsta kvalité. Då karaktären Sabretooth vrålade till så att surroundhögtalarna höll på att trilla från väggen, så flög alla inblandade åskådare en bra halvmeter upp mot taket och landade på sina respektive platser med en puls på 300 och ett lyckligt flin i hela fjäset. Då specialeffekterna visar sig vara häpnadsväckande lyckade, så avger Eders trogne ett ännu bredare flin och mungipornas evolution mot nacken stoppas endast av öronen.

Nu har vi fastställt att de yttre och de inre omständigheterna är suveräna, för att inte säga i detta sällsamma fall… yeah cool, som mina barn skulle finartikulerat formulera sig. Vad kan då sägas om skådespelarna? Det fyller sina skor, inget annat. Skådespelarna är yrkesskickliga och kapabla och alla gör sitt utan att överglänsa varandra. En behagligt sammanställd grupp med en riktig Oscar®vinnare i mitten, Anna Paquin, och flera belönade karaktärsskådespelare omkring henne. Kul.

Till slut vill jag kritisera hårt produktionsbolaget för att de inte hade mage att göra filmen ens några minuter längre, för så mycket gillade jag den, att den kändes för kort. Man lämnade, klokt nog, öppna vägar mot nya händelseförlopp och en tvåa kommer i snar framtid. Kanske man i senare skede gör en djupare analys av karaktärerna och utvecklar ännu en mästerlig underhållningstund och gläder oss filmtittare ännu en gång. Den som lever får se och jag hoppas att alla läsare får ha hälsan att syna och njuta av en uppföljare. Men anamma fan om den inte blir lika bra… Nu är förhoppningarna ännu högre än de var innan X-men. Blää!

© Janne Ahlgren

Jan Ahlgren

Andra recensioner