Recension - Blu-ray/DVD

Regissören William Friedkin, må han brinna för evigt, ansvarar för den film som alltid nu och då, fortfarande, ger mig mardrömmar. Skratta om ni vill, men ”Exorcisten” är den ruggigaste film som jag har haft framför mina ögon och därmed jämt. Nu när en upphottad version är på ingång, så funderar jag allvarligt att inte se den för i min ålder är det inte bra med för häftiga sinnesrörelser. ”Exorcisten” är enligt min åsikt filmen om den ultimata skräcken och alla teen-slashers, alla pälsgubbefilmer, alienfilmer och allt annat ”spännande” kan gå och dra åt skogen.

Eftersom Friedkin har för mig betytt en mästare i film (trots allt), så har jag till min stora besvikelse fått konstatera, att han inte leverera samma intensitet och sensation som förut. Filmernas kvalité har sjunkit i samma takt som han blivit äldre. Efter ”Exorcisten” kom ”The Sorcerer” som var en kanonfilm, sedan ”To Live and Die in L.A.”, som var en fin film, efter den ”The Guardian” som fick mig att krevera av besvikelse och slutligen ”Jade” som markerade mannens nedgång totalt.

Med Rules Of Engagement har gamle Friedkin återupprättat en del av sin gångna stolthet och sin frenesi. Men trots en laddad första halvtimme, så orkar han inte hålla tempot uppe och det som kunde ha blivit en av senare tiders bästa advokatfilmer minimeras till ett sedvanligt rättsalsdrama. Huvudrollsinnehavarna Samuel L. Jackson och Tommy Lee Jones agerar naturligtvis hedersamt och framför respektive rollkaraktärer en hel del trovärdighet, men i det stora hela så räcker det inte till. Manus är för förutsägbar och trots att man frånhåller sig hyfsat väl från moralisering och fingervisning, så kan man känna en fläkt av: ”We are the Champions my friend, we keep on fightning to the end…” för att citera en ex Queen. Hmmm?

Med allt detta vill jag inte påstå att filmen skulle vara ett korkat tidsfördriv. Nej, den är sevärd och inte alls sämre än exempelvis Travoltas ”A Civil Action”. Men man måste bereda sig på att man inte kommer att se något häpnadsväckande och förnyande i genren. Det finns stora luckor i filmen och retar man sig på sådant så behöver man inte anstränga sig att se den.

Bilden lämnar ingen dålig smak i munnen, men trots att ljudet var rätt väl balanserat och strikt, så fann jag mig något förundrad i scener där det endast fanns dialog. Även i en tyst rättegångssal finns ljud och detta borde man ha tagit i beaktande bättre. Stridsscenerna får dock ljudmässigt högsta betyg även om man kanske kan skönja att teknikerna har fixat litet ”extra” med i scenerna.

Rules of Engagement är summerat en medelintressant produkt som kan skryta med att den är ett utmärkt hantverk, men som faller något på sin saknad av entusiasm. Men som sagt, ingen usel rulle, endast medelmåttlig.

© Janne Ahlgren

Jan Ahlgren