Recension - Blu-ray/DVD

Om man tänker på det så är ”road-trip” inget nytt påfund. Det har hängt med i den klassiska litteraturen ett bra tag. Ta en bok som Don Quijote, en genuin road-trip (till häst) genom 1700-talets Spanien. Denna skrevs för över 200 år sedan. Don Juan är ytterligare en bok med liknande drag (minus riddaren och de smutsiga vägarna). Men vart vill jag komma med detta? Jo, långt innan dessa böcker ens var påtänkta, långt innan Thelma & Louise, ja, långt innan Kristi födelse, skrevs en av de största road-tripsen genom tiderna; Odysséen. Dvs. om man bortser från att väg och bil är utbytta mot hav och skuta. Med detta sagt kan vi konstatera att Homeros (författaren) spöar alla senare produktioner baserade på samma tema. Tema road-trips.

Så, efter den smått pretentiösa inledningen ska jag komma till saken. O Brother, Where Art Thou? är baserad på Homeros verk men placerad i 30-talets Mississippi, under den stora depressionen. Den fåfänge och vältalige Ulysses (jämför med Odysseus) rymmer tillsammans med sina fängelsekumpaner (spelade av John Turturro och Tim Blake Nelson) för att starta ett nytt liv. Men först ska de gräva upp 1,2 miljoner dollar som Ulysses gömt efter sin senaste kupp. På sin fartfyllda resa hinner de skapa sig en karriär som countrysångare, förföras av sirener, träffa sociopater och bluffmakare, förarga Ku Klux Klan och bli döpta samt ha stort inflytande för utgången i ett guvernörsval. Fullkomligt normala inslag i en ordinär Hollywoodfilm… Eller inte.

Faktum är att den är väldigt originell. Bröderna Coen (regissörerna) drar sig inte för att ta risker i sitt filmskapande, och det belönas i slutändan. Kritikerna var överens om att filmen är ett mästerverk. Jag, däremot, känner mig lite kluven. Visst den är väldigt trevlig, det är lätt att sympatisera med Ulysses och de andra, och många bifigurer är underbara. Trots detta saknar jag… någonting. Jag har slitit mitt hår för att komma underfund med vad, men inte lyckats. Kanske gick jag in med fel inställning? Jag har ett minne av att jag förväntade mig att skratta högt och röras till tårar. Men det blev mest leenden och lite ryck i mungipan. Jag blev besviken. Besviken på att den inte berörda mig på djupet.

Hype är av ondo. För det mesta kan filmerna inte leva upp till de massiva förväntningar som piskas upp. Inte för att de är dåliga, utan för att vanliga Svenssons (som jag) förväntar sig mer när kritikerna lagt ribban. Tyvärr.

Andreas Nilsson

Andra recensioner