Recension - Bio

"Jönssonligan kommer tillbaka" har anlänt på bio. Tredje rebooten av Jönssonligan på 2000-talet. Tredje gången gillt? Ja, faktiskt.

Vad handlar rullen om? Busiga brott och intensiv polisjakt i vanlig ordning. Den rike knösen Wall-Enberg (Johan Rabaeus) vill av prestigeskäl lägga vantarna på ett exklusivt dinosaurieskelett. Vilka som ska stjäla det dyrbara objektet via en ytterst komplicerad och vältajmad kupp i Stockholm? Den återförenade Jönssonligan så klart. I en film som är de äldre filmerna trogen i ton och musikval.

Det som får det här att fungera är i mångt och mycket att varenda välcastad biroll och huvudroll bidrar med en humoristisk vibe - från David Batras mjäkige polischef till den oefterhärmlige masterminden Sickan. Det blir roligt på detaljnivå. 80-talsaktiga inzoomningar på miljöbilderna och fysisk komik som under ligans fornstora dagar. Inte dumt alls.

Älskar en härligt fumlig och snillrik Sickan (Robert Gustafsson). Jättekul när han hänger klumpigt över en grind som han lika gärna kunde öppnat istället. Hans fejkdanska, som kuppen kräver, är också underhållande. Kanske en hyllning till filmseriens rötter? En oerhört snacksalig Vanheden (Jonas Karlsson) levererar. Och det separerade dynamitparet Harry ("HippHipps" Anders Jansson) och Doris ("Becks" Jennie Silfverhjelm) känns också rätt i sina välspelade roller. Kvartetten gör verkligen filmserien och karaktärerna rättvisa. Hoppas på många uppföljare! Och lite fler pyrotekniska smällar från Harry, tack.

Extramaterial 

Karlssons bottennapp: "Jönssonligan spelar högt" (2000) är ett riktigt sömnpiller på Kungliga Operan. Här tog idéerna slut och originalfilmserien dog ut. Trots att man anlitat Johan Ulveson som ligaledare. Allt har sin tid.

Karlssons höjdpunkt: Från min barndom älskar jag innerligt festliga "Jönssonligan och den svarta diamanten" (1992) med Peter Haber och "Jönssonligan på Mallorca" (1989) med Gösta Ekman. Klassiker i sin egen rätt. 

Johan Karlsson