Recension - Blu-ray/DVD

Jönssonligan är tillbaka. Yay. Efter femtioelva filmer i originalserien (original och original, förresten, hela idén är ju snodd från den danska filmserien Olsen-banden och vissa av de svenska bidragen är rena remakes), ett par spin-offer med gänget som barn och två tidigare halvmisslyckade försök att sparka nytt liv i franchisen är det nu dags igen då.

Om jag sett fram emot det? Inte ett dugg. Jag har inte sett en Jönssonligan-film sedan 1986, mest för att jag helt enkelt inte tyckte att de var underhållande.

Jag brukar raljera med att Sveriges så ofta taffliga bidrag till filmvärlden beror på att inga bidrag ges till nyskapande filmer eller genre-filmer. Nej nej, det ska vara fiiin film, dvs grå diskbänksrealism som per automatik förlorar pengar. Och för att försöka rädda en slant inser branschen att man kanske måste göra sådant som folk vill se (doh!) istället. En bra idé, som tyvärr brister på att det enda det mynnar ut i är fler filmer om Jönssonligan och Beck.

Hur som helst, det senaste försöket att blåsa nytt liv i liket verkar ändå ha fått relativt bra kritik och omdömen. Vår egen Johan gav filmen en fyra i betyg, och var riktigt nöjd. Riktigt lika generös kommer jag inte att vara. Många säger att “den här är mer som de gamla filmerna”, och det kan jag hålla med om. Jag tyckte ju inte om dem heller…

Men visst, jag kan se vissa positiva saker med filmen. Skådespelarna till exempel. Robert Gustafsson är nya Charles-Ingvar, och han kanaliserar Gösta Ekmans version alldeles lagom mycket utan att det blir en efterapning. Snyggt balanserat. Jonas Karlsson gör en moderniserad version av Vanheden som känns mer verklighetsbaserad och lite mindre pajas än Brunnbergs version. Anders Jansson är även han än mer nedtonad och “verklig” Dynamit-Harry. Ingen av dem behöver skämmas för sina insatser, den saken är klar. Mest road var jag dock av Johan Rabaeus som Wall-Enberg, sliskigare än någonsin.

Handlingen? Banal, men funkar.

Så vad är då problemet? Varför kommer jag inte ge filmen mer än en tvåa, och en svag sådan till och med? Jag tror det helt enkelt mynnar ut i att jag inte gillar Jönssonligan som koncept, vare sig nu eller då. Det är inte för mig.

Fredrik Liljegren, chefredaktör

Andra recensioner