Recension - Blu-ray/DVD

När jag såg “Beetlejuice” första gången, vilket borde ha varit någon gång efter VHS-släppet 1988, var jag inte alls imponerad. Det var min introduktion till Tim Burton och jag tror inte att jag var redo för hans säregna stil vid den tidpunkten. Jag var inte heller speciellt förtjust i Winona Ryder, och där var det faktiskt inte förrän relativt nyligen som jag började uppskatta henne. Har fortfarande svårt att se henne i tidiga roller, men jag tycker hon verkligen har hittat rätt senare i karriären.

Flera år senare, med mer Burton under bältet, såg jag om “Beetlejuice” och det blev en helt annan upplevelse. Nu såg jag den mörka humorn, jag kunde hantera hans estetik och inte minst uppskattade jag Michael Keaton på ett helt annat sätt. Sedan dess har jag återvänt till filmen och njutit av den många gånger.

Men nog var det lite otippat när det kom en uppföljare 36 år senare. Jag undrade först vad det skulle vara bra för men blev ändå lite nyfiken, speciellt när så många från originalfilmen skulle återkomma och reprisera sina roller.

I “Beetlejuice Beetlejuice” återvänder nu vuxna Lydia till Winter River och det hus där hon först mötte Beetlejuice för alla dessa år sedan. Med sig har hon sin styvmor och sin dotter Astrid, som blir den som råkar öppna portalen och därmed ge Beetlejuice en ny chans att fånga Lydias hjärta. Men den här gången finns det även ett ilsket ex med i bilden…

Vad som hade kunnat bli en katastrof med billiga referenser till gamla skämt blir i “Beetlejuice Beetlejuice” faktiskt riktigt bra. Ja, visst är det referenser till den första filmen, men den står ändå stadigt på egna ben. Winona Ryder som Lydia är bättre här än förra gången, och Catherine O’Hara (styvmodern) är som alltid fenomenal. Dottern Astrid spelas av Jenna Ortega, som efter “Wednesday” här ännu en gång visar att hon passar alldeles utmärkt i Burton-produktioner. Allra bäst är dock Michael Keaton i titelrollen. Det har varit en fröjd att den senaste tiden fått se honom återvända i två olika roller som han först gjorde i Burtonfilmer under sent åttiotal (denna och som Batman i “The Flash”) och bara äga varenda scen han är med i. Ska jag klaga på något är det möjligtvis att Monica Bellucci inte får mer utrymme i filmen.

Fredrik Liljegren, chefredaktör

Andra recensioner