Recension - Blu-ray/DVD

Drömfabriken är en ganska korkad titel för denna film, eftersom den engelska titeln The Muse betyder ”Musan”, en inspirationskälla. Utan att ödsla alltför mycket energi på att dividera om huruvida titelöversättarna har alla skruvar kvar i sina skallar.

Man kan kalla denna film för en glittrig komedi, men många billiga skämt och opportunistisk humor. D.v.s. den är inte originell på något sätt. Sedan, å andra sidan, tycker jag att The Muse är inte mindre än hysteriskt rolig för folk som anser att Hollywood är ytlighetens tempel och Mekka för korkat folk. Inte nog att Hollywood är hägringens huvudstad, är den också ett ställe där det knappast märks då man överdriver folks dumhet.

I The Muse visar man den sidan av filmstaden som man sällan ser på film. Visst han man gjort ett antal, ofta komedier, filmer om filmfolk, men i denna film spelas huvudrollen av en av Zeus 9 döttrar, en musa, en inspirationskälla med dyrbar smak. Eller? För vad är det som artister i nöd saknar? Jo, det är inspiration och vem kan då erbjuda inspiration bättre än en mytologisk varelse som de korkade filmfolket blint tror på.

Albert Brooks spelar huvudrollen i sin egen film som den olycksalige manusförfattaren som tappar inspirationen. Han är desperat och får via sin vän veta att inspirationen finns att hitta i en vacker kvinna. Något skeptisk är han, men det visar sig gå vägen.

Detta kan låta dumt och ytligt, men filmen blir en mycket skojig stund, där skådespeleriet är suveränt och i mindre cameoroller finner man såväl James Cameron som Martin Scorsese. Hur roligt som helst. Precis som en film av denna kaliber ska vara rolig, så ska den också vara tänkvärd. Brooks skojar med alla Hollywoods egenskaper och gör det på ett finkänsligt, men elakt sätt. Manus är intelligent och aldrig trånsynt.

Sharon Stone som Musan är underbar. Hon har utvecklats till en riktigt duktig skådespelerska. Hon är mogen och hennes timing är på topp. Detta tackvare att hon fått chansen att medverka i så många ”stora filmer” vid sidan av alla skitföreställningar som hon blandat sig i. Men nog är det Albert Brooks själv som den lönnfeta och skeptiska manusförfattaren som tar hem poängen. Man flinar sig igenom hela filmen, men ibland så brister man ut i ett gapskratt. Vissa scener är hysteriskt roliga.

Man kan inte kalla den här filmen för en komeditopp, men den är mycket underhållande. Dess största brister är kanske då att manus är något tunt och kunde ha blivit så mycket elakare. Skulle Woody Allen har gjort den så skulle den ha blivit elakare, men knappast roligare. Som den är nu, så är den ett praktexempel på att det finns starka komiska krafter kvar i Amerikat.

Ljud och bild är bra, musiken något intetsägande och slutbetyget håller en hög standard, precis som denna film gör.

Jan Ahlgren

Andra recensioner