Recension - Blu-ray/DVD

Tyskamerikanen Petersen har gjort två riktigt bra filmer; den ena i hemlandet, klassikern Ubåten från 1981. Den andra, I skottlinjen från 1993 med Clint Eastwood. Visserligen är Air Force One ganska okey rent actionmässigt, men den dras av samma problem som detta sjöäventyr gör, nämligen extrem förutsägbarhet, irriterande sentimentalitet och heroism som gränsar till dumdristighet. Det är märkligt hur Petersen kan fylla över två timmar film med en story som korsar katastroffilmen med klassiskt sjöäventyr, men som egentligen inte handlar om någonting.

Oktober 1991 seglade fiskarbåten Andrea Gail iväg en sista gång för säsongen. Färden gick ut från USA:s östkust och denna gång skulle kaptenen och hans killar fånga fisk- en massa fisk. Och därmed dra in storkovan. Men istället hamnade de mitt i en av historiens värsta oväder. Orkanen Grace var på väg in mot USA från väst och från öst, ut mot havet, bildades en gigantisk kallfront som hotade att krocka med orkanen. Och när det hände, fanns Andrea Gail mitt i vägen. Om detta skrev författaren Sebastian Junger en bok som filmen är baserad på.

Hade inte denna film haft verklighetsförankring skulle man tyckt att inte bara storyn var väl tunn och dessutom dum och förutsägbar, utan också att alla inblandade borde utrustats med lite mer hjärna. Clooney är kaptenen på båten och han vill ta revansch för en tidigare misslyckad tur. Wahlberg har precis träffat kvinnan i sitt liv (Diane Lane, bäst i hela filmen) och slits mellan att stanna kvar och stadga sig och sin passion för fiske. Nästan alla andra har också nära och kära på land som oroligt vinkar av de inför avfärden. En sista fisketur som ska ordna ekonomin för dem- en gång för alla. Istället åker de rätt in i ett helvete, mot en gigantisk tickande naturfenomenbomb som exploderar rakt i deras ansikten.

Filmmakarna vill nog att man ska ta till sig Den perfekta stormen som ett gastkramande äventyr om hjältemod, om den lilla mannens kamp mot ett vredgat hav, men känslan jag lämnar bion med är snarare irritation och ilska. Girighet, stolthet och möjligheten att komma hem som en hjälte visade sig bli förödande och man undrar, vad tänkte kaptenen på egentligen? När man dessutom får klart för sig att de hade ett val, att de kunde ha prioriterat annorlunda och då sett till att utgången blivit en annan, känns det än mer frustrerande och korkat. Men å andra sidan, då skulle det nog inte blivit en bok och inte heller en fet Hollywood-produktion med en stjärna som Clooney vid rodret. Visst kan man säga att de var hjältar, de gick ju en jättefight mot osannolika väderförhållanden, men man kan också säga att deras handlingar lämnade en massa död, sorg och änkor bakom sig. Petersen väljer att bortse från det och kör hjältestuket till fullo och på land sitter kvinnorna och gråter tappert, men ler samtidigt inombords för att de vet att deras män älskar dem - för evigt. Borde de inte vara förbannade på dem istället? Petersen gör männen till hjältar och kvinnorna till förlorare och det gör att, åtminstone jag, för en dålig smak i munnen.

Men stormen då? Jo, om man ska se denna film är det ju självklart för specialeffekternas skull. När det blir riktigt dramatiskt och tufft, så är det spännande och imponerande. Men i slutändan känns det ändå som en storm i ett vattenglas.

Göran Skoglund

Andra recensioner