Recension - Blu-ray/DVD

New York 1962. Barbara Novak dyker upp från absolut ingenstans med sin bok “Down with Love” som uppmanar kvinnor att lägga ner kärleken och börja uppträda som playboys för att uppnå jämlikhet. Boken är en gigantisk succé och erövrar hela världen och frigör kvinnorna.
Positivt, kan tyckas, men inte för en playboy som journalisten Catcher Block. Han är den typen av man som i boken pekas ut som något man ska akta sig för – en total charmör som byter kvinnor lika ofta som han byter skjortor; en charmör som på grund av denna bok nobbas av de han tidigare attraherat. Något måste göras. Han måste få Barbara på fall och publicera en artikel om hennes av honom förutspådda skenhelighet för att återvinna det leverne han fört.

Det här låter som världens mest simplaste historia, jag vet. Lite How to Lose a Guy på sextiotalet, jag vet. Men det är det icke. Detta är nämligen den mest krystat utstuderade historia jag kan komma på som någonsin figurerat i den romantiska komedin. Det är nästan som om man velat driva denna genre till sin yttersta spets och det är oväntat lyckat.

Krystat utstuderad är denna film faktiskt på alla sätt och vis. I sin iver att skildra det pastelliga 60-talet har regissören Peyton Reed spunnit vidare på sin överdrivna, tempofyllda stil som bitvis gjorde sig till känna i ”Bring It On” som han gjorde för något år sedan, men denna gång kör han för fullt.

Kitch hela vägen ut i form av fler läckra kostymbyten än i ”Charlie’s Angels: Full Throttle”, mer pastell än i ”Legally Blonde 2: Red, White & Blonde”, ett evigt poserande och med Zellweger samt McGregor hurtigare och mer karismatiska än någonsin helt i linje med de sockersöta romantiska komedierna som gjorde Rock Hudson och Doris Day till filmhistoria.

Det är ett enormt utstuderat överdrivet 60-tal in i minsta detalj och historien berättas med ett lättsamt handlag och ton, men utan att det blir en drift med det à la Austin Powers, utan detta är en hyllning till det hela.
Allt är så otroligt skickligt och underhållande. Ja, jag skrattade på riktigt under filmen. Och vid flera tillfällen. Inte bara på grund av snygga replikskiften mellan aktörer som verkar osedvanligt inspirerade, utan Reed lyckas till och med göra ett simpelt telefonsamtal till en läcker anspelning på sex – helt underbart!

Det enda sorgliga jag kan komma på, är att regissören hade kunnat göra under med den kommande ”Fantastic Four” som är rotad i samma decennium. Det hade kunnat bli en superhjältefilm av Guds nåde.

Nikita Averin Kronlund

Andra recensioner