Recension - Blu-ray/DVD

I samband med det svenska DVD-släppet dammar vi av denna recension. Håll tillgodo!

Jimmy Cuervo är en ung kille som ingen vill ha något att göra med. Han har suttit i fängelse efter att ha dödat en jämnårig pojke, men att denna pojke i sin tur var i full färd att förgripa sig på en flicka innan Jimmy stoppade honom bryr sig ingen om. Jimmy är hatad av alla. Nja, inte riktigt alla. Prästens dotter Lily, tillika sheriffens syster, är romantiskt involverad med Jimmy som i sin tur tänker fria till henne den dag hans villkorliga dom är över.

Men! Just den dagen som kunde ha blivit så lycklig för de unga tu stoppas de av värstingen Luc Crash och hans satanistgäng. Luc har bestämt sig för att tillkalla Lucifer själv och behöver ett människooffer för att lyckas. Sagt och gjort, Jimmy och Lily blir slaktade och dumpade på en soptipp. Men en viss svart fågel tycker inte att Jimmy är klar på jorden, och som The Crow får han chansen att hämnas mordet på sig själv och flickvännen samt stoppa djävulens intåg. Hur ska det gå?

Jag var en av många som blev fullkomligt förälskad i ”The Crow” när den hade premiär 1994. Det var en mörk, stark historia som grep tag i tittaren på allvar. Den tragiska olyckan under inspelningen då huvudrollsinnehavaren Brandon Lee sköts ihjäl känner nog alla till så den tänker jag inte gå in mer på. Vad jag däremot vill ta upp är den massiva missuppfattning som spred sig bland biobesökare ett par år senare då den första uppföljaren kom. ”Det är fel att exploatera Brandon Lees död” och ”Ingen kan ersätta Brandon” var bara några av de stridsrop som skallade samtidigt som filmen sågades längs fotknölarna. Vad dessa personer totalt hade missat var att James O’Barr, mannen som skapade ”The Crow”, inte hade låst myten till en person. I första filmen var det, precis som i första boken, musikern Eric Draven som fick hämnas sin död. I den andra filmen är det en helt annan person, mekanikern Ashe, som ska hämnas sin och sin sons död. Även i serieform har flera olika karaktärer blivit The Crow och hämnats grym orättvisa.

Den första uppföljaren, ”The Crow: City of Angels”, floppade som jag nyss nämnde. Personligen tycker jag att den har en hel del starka kvaliteter, men tappar på att den efterapar den första filmen för mycket. Jag skulle vilja se en Director’s Cut av denna film, då det tydligen existerar en hel del scener som bättre klargör vissa delar av historien och med största sannolikhet skulle göra filmen bättre.

Även den andra uppföljaren, ”The Crow: Salvation” sågades brutalt vid det rejält försenade släppet. Viss kritik är befogad, men här försökte de iaf göra vissa saker annorlunda. Alex Corvis sminkar sig till exempel inte, utan har en ärrbildning under ögonen som liknar den berömda Pierrot-minen. Filmen är svag, det håller jag med om, men jag är ändå lite svag för den.

Åter till den film som faktiskt ska recenseras, uppföljare nummer tre med titeln ”The Crow: Wicked Prayer”. Första intrycket är inget vidare, när en film ”ståtar” med namn som Edward Furlong, Tara Reid och David Boreanaz är det läge att bli väldigt tveksam. Med all rätt ska det senare visa sig. Det är knappast en slump att Dimension bara lät filmen gå en (1) vecka på en (1) bioduk i USA innan den släpptes på DVD.

Det här är en av de absolut sämsta filmerna jag någonsin sett, inkluderat ”Pretty Woman” och ”Wing Commander”. Storyn är så pass tunn och platt att en oblat ser ut som en muffin i jämförelse. Det så kallade agerandet är ett skämt, Edward Furlong är precis lika usel här som i allt annat han gjort (nej, han var inte bra i ”Terminator 2” heller) och är totalt fel i rollen. Där Brandon Lee, Vincent Perez och till och med Eric Mabius lyckades med att se ut som hämnare från andra sidan i sitt smink ser Furlong bara ut som ett tjugofemöres fnask med rinnande mascara. Skrattretande! Tara Reid har aldrig imponerat tidigare, inte heller här ger hon ett större intryck än förra veckans pasta. David Boreanaz, mest känd som Angel i ”Buffy vampyrdödaren” och ”Angel” är patetiskt dålig som Luc Crash/Lucifer och jag undrar om han ens kunde skratta på väg till banken efter ett så dåligt arbete.

Som om detta inte vore nog får vi se och höra Dennis Hopper formulera sig med en ghettoslang som får tittaren att tro att dialogen är skriven av och för Snoop Dogg. Den enda ljuspunkten, och det är en liten sådan, är Danny Trejo som byprästen. Men det hjälper knappast till att lyfta den erbarmliga sörja från botten.

”The Crow: Wicked Prayer” är en riktig skitfilm. I nuläget känner jag inte till några planer på en svensk DVD-release och för er allas skull hoppas jag att det inte blir någon heller.

Ett drygt år efter att recensionen skrevs har nu filmen släppts på svensk DVD. Filmen är fortfarande precis lika dålig, men DVD:n innehåller även originalfilmen från 1994. Inte ens det berättigar till ett köp, den finns fortfarande att köpa separat till lågt pris och då slipper man denna styggelse till uppföljare.

Fredrik Liljegren, chefredaktör