Recension - Blu-ray/DVD

Många år har gått sedan Maximus död, och Rom är inte längre lika storslaget som förr. Under ledning av två galna kejsarbröder har den forna glansen bleknat. I Colosseum bjuds det fortfarande på spektakulära och våldsamma uppvisningar, där krigsfångar tvingas strida mot erfarna krigare och rovdjur.

In på arenan stiger Hanno (Paul Mescal), en ung man tillfångatagen i en by som romarna våldsamt erövrade under ledning av general Acacius (Pedro Pascal) och som under striden förlorade sin stora kärlek. Utan något annat som driver honom utan ilska och ett massivt hämndbegär klättrar Hanno nu snabbt i gladiatorernas rankinglista och blir allt mer populär hos folkmassan. Det visar sig snart också att Hanno är mycket mer än en simpel bonnapöjk, utan har ett romerskt påbrå olikt någon annan…

OK. Låt oss gå tillbaka 25 år i tiden, till år 2000. Det var året som Ridley Scotts “Gladiator” med Russel Crowe hade premiär och gjorde stor succé. Som så många andra såg jag den på bio när det begav sig, och har efter dess sett om den på VHS och DVD. Jag har den nog liggandes på bluray också, men har inte tagit mig för att se om den igen. Jag var nämligen inte lika imponerad som “alla andra”. Visst, det var en otroligt snyggt film, med skickligt skådespel från Crowe, Joaquin Phoenix, Connie Nielsen, Richard Harris, Oliver Reed och Derek Jacobi. Musiken var storslagen, men det var ändå något som saknades för min del och som fick mig att tappa intresset under filmen och snegla på klockan. Ett alldeles för ofta återkommande fenomen när det gäller Ridley Scott och hans alster. Lika mycket som jag älskar filmer som “Alien” och “Thelma & Louise” tråkar han ut mig totalt med “Blade Runner” eller “Exodus”. Sedan finns det lite filmer som skvalpar där emellan, som “Black Rain” till exempel, och jag tror att det är i det mellanmjölkslandet jag också placerar “Gladiator”.

Nu har vi då fått en uppföljare (vem har bett om den?) och jag kan verkligen inte påstå att jag var det minsta pepp på den. Det är mer eller mindre samma sak om igen, med en liten “twist” om Hannos identitet som åtminstone jag såg komma från början.

Ska jag vara helt ärlig är “Gladiator II” en ganska tråkig film. Den är givetvis enormt snygg och tekniskt imponerande (fan vore annars), och vi har även i denna film en imponerande cast. Paul Mescal är förvisso lite ojämn i sin roll, men det vägs upp av Pedro Pascal som Acacius, vi får återse både Connie Nielsen och Derek Jacobi och den här gången bjuds vi på Denzel Washington som den store gladiatortränaren (Oliver Reed gick ju som bekant bort under inspelningen av den första filmen). Just Washington har ju fått mycket heder och beröm för sin insats, vilket jag tycker är lite konstigt. Han gör absolut inte bort sig, men jag skulle inte placera hans insats bland hans tio bästa.

Om det nu är sant att fem procent av alla män mellan 15 och 85 år tänker på romarriket flera gånger om dagen så borde “Gladiator II” ha en självklar publik. Själv tänker jag inte lägga mer tankeverksamhet på vare sig romarriket i allmänhet eller denna film den närmaste tiden.

Det blir en svag trea i betyg, och det är de tekniska aspekterna som lyfter från en tvåa.

Fredrik Liljegren, chefredaktör