Recension - Blu-ray/DVD

Biografsommaren 2023 kommer för evigt att förknippas med fenomenet “Barbenheimer”. Det hela började med att två av sommarens största filmer fick samma premiärdag i USA, och vad som initialt förutspåddes att bli en rivalitet av Guds nåde blev istället något helt annat när kändisar som Tom Cruise glatt skanderade att “det är klart man ska se båda filmerna, samma dag!” var fenomenet ett faktum. Nu skulle man göra en “Barbenheimer” och se båda filmerna efter varandra.

Som en double feature betraktat kan man nog inte välja två mer olika filmer. På den ena sidan har vi “Barbie” (som vi recenserat inte mindre än två gånger här på Tellusfilm), som kanske är den mest rosa filmen någonsin, en varm och härlig komedi som mitt i all slapstick får in en rejäl dos med samhällssatir och -kritik. På den andra sidan har vi “Oppenheimer”, en tre timmar lång pratfilm om atombombens födelse. Inte lika glammigt, inte lika glatt. Och definitivt inte lika rosa.

Jag såg aldrig “Oppenheimer” på bio i somras, och jag skyller det helt och hållet på speltiden. Det är bara att inse, jag pallar inte att sitta tre timmar i en nedsutten biofåtölj tillsammans med kreti och pleti som inte kan bete sig i allmänna lokaler. Dessutom vill jag gärna ha någon form av dryck när jag ser en film, och med en speltid som denna är jag i trängande behov av en pausknapp när jag är i trängande behov, om man säger så.

Men samtidigt hade jag mer än gärna sett den på stor duk, helst då IMAX för att få ut maximalt av filmen. För satan vilket hantverk detta är!

“Oppenheimer” är historien om J. Robert Oppenheimer, den teoretiske fysikern som ledde Manhattanprojektet och som fick det mindre smickrande epitetet “atombombens fader”. Cillian Murphy gör en briljant insats (Oscar någon?) i titelrollen som den lite avige men genialiske Oppenheimer och omges av en fantastisk ensemble av skådespelare där Robert Downey Jr. (Oscar någon?) och Florence Pugh står ut lite extra bland de övriga.

Regissören Christopher Nolan har lyckats med konststycket att få en tre timmar lång “pratfilm” att bli intressant och spännande, samtidigt som han får fasansfulla scener att bli enormt vackra. Imponerande!

Jag är ingen fanboy när det gäller Nolan. Jag gillade “Memento” och “The Prestige”, undvek “Inception” och “Interstellar” för att jag tröttnade på den enorma hypen runt dem. Hans “Batman”-trilogi är OK, inte mer, “Dunkirk” var riktigt bra och “Tenet” var inte så dum första gången, trots att den var så förutsägbar. En andra titt kändes dock som ett riktigt sömnpiller. Därför försökte jag hålla mina förväntningar på en rimlig nivå, trots alla hyllningar filmen har fått. Med facit i hand kan jag bara ställa mig bland de andra som rosat filmen. Det här är fantastiskt bra, och extremt nära en femma i betyg. Jag kan inte sätta ord på vad det är som saknas för att få vågskålen att tippa över till maxpoäng, men något är det. Men vem bryr sig, det är fortfarande en kanonrulle. Lite tyngre att bearbeta än tidigare nämnda “Barbie”, men det var i och för sig väntat.

Fredrik Liljegren, chefredaktör