De 10 maffigaste biofilmerna 2016

Bioåret 2016 går mot sitt slut och Karlsson summerar sina absoluta favoriter och signifikanta höjdare. 2016 var ett filmår som dominerades av färgstarka superhjältar, utomjordiska invasioner och otippad backhoppning.

10 Cloverfield Lane (Dan Trachtenberg).  ”10 Cloverfield Lane”, som är producerad av J.J. Abrams, är tack och lov befriad från skakig kamera och är på flera plan överlägsen sin kusin ”Cloverfield” (2008). Filmen har stämningsfull musik av Bear McCreary (”The Walking Dead”). En klockren slutna-rummet-film i bunker med smart twist. Måste jag välja så utser jag ”Lane” till årets bästa film.

Arrival (Denis Villeneuve). Ska inte röras ihop med kultrullen “The Arrival” (1996) med Charlie Sheen. ”Arrival” är troligtvis årets smartaste sciencefiction som drar mer åt dramahållet. Kommunikation och tid är två viktiga ingredienser när utomjordingarna dyker upp i sina skumma, ovala UFO:n. Det här är antitesen till ”Independence Day 2”. Amy Adams (Lois Lane i ”Man of Steel”) är lysande i sin lingvistiska huvudroll.

Captain America: Civil War (Joe & Anthony Russo). "Civil War" är ett storslaget superhjältebråk. Konflikten som trappas upp mellan Rogers (Cap) och Stark (Iron Man) är upprivande och jobbig. Man förstår båda sidor. Marvel är kungar på att vårda sitt varumärke. Här introducerar de en fascinerande Black Panther och en snackigt underbar Spider-Man.

Deadpool (Tim Miller). Barnförbjuden ”X-Men”-rulle som blev en oväntad braksuccé. "Deadpool" driver med precis allt. Driver med "Green Lantern"-floppen och IKEA-möbler. Driver med "X-Men"-filmernas komplicerade tidslinje, Hugh Jackmans överexponerade nuna och lite väl pretentiösa superhjälteideal. En frisk fläkt i genren. Uppföljaren är (förstås) redan under utveckling.

Doctor Strange (Scott Derrickson). Marvels cinematiska universum bryter ny övernaturlig mark med magikern  “Dr Strange” vars flygande mantel har mer personlighet än hela ”Batman v. Superman”. Visuellt uppfriskande dessutom med spegelvärldar, tidsmedaljonger och magiska portaler.

Don’t Breathe (Fede Alvarez). Årets läskigaste thriller har något speciellt. Stephen Lang är mycket trovärdig som creepy guy. I mörkret är den blinde mannen kung…

Eddie the Eagle (Dexter Fletcher). Oemotståndligt charmig backhoppningsrulle! En underdogstory som bygger på verkliga händelser. Filmen lyfts upp av välcastade ”Wolverine”- och ”Kingsman”-skådisar.

Independence Day: Resurgence (Roland Emmerich). En 20-år-senare-uppföljare mår bra av att ha samma regissör som ettan, i det här fallet katastroffilmsgurun Roland Emmerich. ”Resurgence” ären underskattad rulle. Underhållande återvinning. Gubben Julius Levinson (Judd Hirsch) är en suverän comic relief, även om han utsätter en drös ungar för uppenbar livsfara. Logiken är inte filmens styrka, men det är troligtvis ett medvetet glimten-i-ögat-drag.

The Nice Guys (Shane Black). En rå, absurd, smart, snygg, knäpp, rolig och oförutsägbar buddy-cop-rulle som utspelar sig i slutet av 70-talet när ”Hajen 2” visades på bio. Mordgåtan är clever och nystas upp tråd för tråd.

X-Men: Apocalypse (Bryan Singer). ”X-Men” som katastroffilm när ursprungsmutanten Apocalypse utgör hotet. En värdig trilogiavslutare som knyter ihop flera trådar från "First Class" och "Days of Future Past". Trots nya elever ligger huvudfokus fortfarande på lugne ledaren och idealisten Charles, förbannade överlevaren Magneto och kluvna antihjälten Raven. Supersnabbe mutanten Quicksilver stjäl showen igen, med ännu en makalös slowmotionscen.

Fotnot: När denna krönika blev till hade Karlsson ännu inte hunnit bege sig till en fjärran galax och bevittna hajpade ”Star Wars”-rullen ”Rogue One”.

Johan Karlsson